Något som jag inte tycker om, och som nästan blivit rutin för vår lille Liam är att han kommer in till oss om nätterna...alltid runt 02.00.

Han har sitt rum i andra änden av huset där vi har vårt sovrum, han släppar med sig sin kudde och sitt stora täcke in till oss (tänkt er en katt som släppar på en hare...ungefär så ser det ut när han ska ha hela sin packning med sig) sen väcker han mig....mammma.. Iaam sofva hää ?
jaaaaa svarar jag, för att gå in med honom på sitt rum igen finns inte i min vildaste fantasi klockan 2 på natten och när klockan ringer 05.15.

Inatt fick han sova ytterst, vilket har funkat bra de senaste nätterna, ibland hoppar han in emellan mig och Alex. (Men där får han ta riskerna som en armbåge i huvudet, en arm som slapar han i ansiktet mm. )
Men inatt sov han ytterst brevid mig och runt 03.30 hör jag en DUNS, jag vaknar med ett ryck och känner med handen var han tog vägen.....AUUUOOO hör jag från golvet....inte argt, inte ledset, utan mer på det komiska sättet....

.....jag kunde såklart inte hålla mig för grin så jag börjar skratta och var rädd för att Liam skulle bli skit ledsen, men han kröp upp i sängen igen och la sig ner, helt oberörd.
Jag frågade om han slog sig (tur han missade nattduksbordet) ja...hufet svarar han och tog sig ovanför ögonbrynet...jag skulle pussa honom där han slagit sig men då sov han redan.

Jag må kanske vara lite grym men det lätt så förbaskat roligt när han sa Aaaoouu från golvet så jag skrattar fortfarande när jag tänker på det.

Stackars barn ! ;)