Inskolning nummer 2 tog Alex hand om, han hade tagit en veckas semester efter öron operationen och jag hade börjat jobba. 

Nheo var en helt annan människa nu, han levde igen och var glad hela tiden med alla sina hyss. 

 

Jag har inte så mycket att skriva om denna veckan då jag inte var med själv men allt hade gått så mycket bättre, Nheo lekte med de andra barnen, han åt maten där, han vilade middag i sin vagn... ja han hade skoj helt enkelt. 

Alex lämnade honom själv ett par timmar om dagarna också och det gick hur bra som helst. 

 

ÄNTLIGEN blev det en operation den 9 april 

ca klockan 10.00 skulle vi infinna oss på Kristianstads sjukhus, Nheo var fastande (inte ätit sedan 00.00 på natten) och var naturligtvis inte lätt att ha och göra med. 

Vi hoppades på så lite väntetid som möjligt så vi kunde få mata Nheo fort. Men vi fick vänta ett bra tag ca, 2 timmar. 

 

I väntrummet byggdes nervosistetn upp ordentligt, jag och Alex hade kommit överens om att det var jag som följde med in när han skulle sövas då det bara var en föräldrer som fick följa med. 

Jag var jätte nervös. 

 

Nheo visste inte vad som skulle hända och hade det ganska bra bland leksakerna i väntrummet, fast än han var hungrig. 

 

När vi blev inkallade fick jag en klump i magen, jag fck ta på mig sjukhusrock, mössa och skor. 

Nheo lades på bordet, men ville inte ligga där så jag fick ha honom i famnen. 

Personalen infomerade mig om vad som skulle hända och att det kunde se läskigt ut när han "försvann" 

Jag satte mig tillrätta, hade ett stadigt tag om Nheo och även personalen var beredde på att fånga honom om han blev för tung när han slappna av. 

 

Masken med gas dom satte över mun och näsa var inte alls populär, Nheo skrek och grät och viftade med armarna precis som om han inte fick luft. Mina tårar brände bakom ögonen men ville inte visa Nheo att något var farligt så jag försökte se glad ut och prata lugnt med honom, han tittade på mig hela tiden och blev mer och mer avslappnad och hade slutat vifta med armarna...sen gick det fort, han somnade med öppna ögon, det var det VÄRSTA jag någonsin varit med om, det var så fruktansvärt hemskt och se, som tur var såg jag hur bröstkorgen andades fortfarande. 

Personalen tog honom ifrån mig och la honom på bordet, de bad mig gå ut och vänta i väntrummet igen....

Jag ville inte lämna honom och kände hur jag skulle bryta ihop men lämnade rummet med en kvinna som lede mig ut. 

 

Efter 30 minuter i väntrummet hör jag och Alex hur ett barn vrålgråter, det var Nheo, vi rusade till honom. 

Vi fick ett litet rum där Nheo fick vakna till, han var helt förskräckt, visste inte var han var, snurrig och illamående. 

efter nån timme försökte vi få i honom lite yoghurt, 3-4 skedar gick ner. 

 

När Nheo hade vaknat till ordentligt och blivit kollad av personal så fick vi åka hem igen. 

I bilen på väg hem testade Nheo sin nya hörsel med att kvittra höga och låga toner med ett stort smajl efteråt. 

 

UNDERBART. 

 

Den 2 april börjar jag skola in Nheo på dagis, min lilla plutt, det kändes inte alls bra. 

jag hade magkänslan att detta var fel eftersom han inte alls var sig själv, han hade Ont av öronen, konstant öroninflammation sedan julafton 2012 är väl inte det så konstigt han hade ont. 

 

Vi väntade på en Operations tid för rör men vi visste inte hur lång tid det kunde ta och jag var ju tvungen att börja jobba så att vänta var inget alternativ då vi inte har någon annan som kan ta hand om barnen medans både jag och Alex jobbar. 

 

Han gick på antibiotikan Bactrim när han började skolas in så den dämpade den värsta smärtan men det var ändå inte OK, han vägrade släppa mig 1 sekund, ville inte leka, ville inte ens att någon annan skulle titta på honom, att få Nheo att sova middag var inte någon idee det heller. 

Denna veckan var inte alls rolig för varken Nheo eller mig så vi avbröt det hela och jag fick ett samtal från Kristianstad sjukhus om en akut tid....det kunde inte ha kommit mer lägligt. 

 

Tiden blev den 9 april.

 

29 maj var vi inne i Lund med Nheo för rutin undersökning på hans njure. 

 

Vi kom in tidigt på morgonen då vi började med ett Ultraljud på njuren, allt såg fint ut och var som förväntat att den fungerande njuren var onormalt stor och tagit över funktionen från den som är dålig.  

 

De stack honom med en gigantisk nål i handen där de skulle spruta in ett radioaktivt ämne så nålen var tvungen att sitta kvar för det var på en helt annan avdelning de skulle spruta in det. 

Jag kände mig som världens sämtsa mamma som inte smort på Emla salva innan, varför jag inte tänkte på det vet jag inte så det blev en snabb insmorning ca 3 minuter innan sticket och det är något som jag aldrig gör om....Nheo skrek nått fruktansvärt, det gjorde ONT, det var ju en ganska tjock nål. Han grät tills han inte hade mer tårar att få ut, han skakade i hela kroppen, han var helt rödflammig i ansiktet och bara hulkade till slut. 

 

Stackars lilla barn, du har världens taskigaste mamma. 

 

när det radioaktiva ämnet var insprutat i handen fick han ta av sprutan och sen var det bara att vänta i 3 timmar innan röntgen skulle ske. 

 

på röntgen blev han fast klämd i en vakuum madrass så han inte kunde röra en fena. han hade lite panik först men vi försökte lugna han det bästa vi kunde och pappa läste bok och visade lite olika leksaker för honom. det var rätt länge han skulle ligga still så vakuum madrassen var nödvändig. 

 

Liam var så fruktansvärt duktig under hela tiden på sjukhuset, inte ett pip och inget gnäll, han tröstade sin lille bror och var ett fint stöd. 

 

När allt var färdigt fick de leka av sig lite därute innan vi körde hem. 

 

 

 

Den 21 april skakar han på huvudet när han menar att han inte vill ha mer mat, att han inte får göra si eller så mm.

 

21 april nickar med huvudet när han menar Tack (tack för maten) 

 

Den 22 april sa Nheo Bebbe...först förstod vi inte vad han menade, sen klappade han handen i benet och sa Bebbe igen och pekade på vår hund Shelby. aha =) 

 

19 maj säger Duta (sluta) Hääää (här) A eee deeeee (vad är det, som förövrig sägs 390 ggr om dagen) Dat dat (tack tack) som idag (29 juni) har utvecklats till ett väldigt ansträngande från Nheo som kämpar med att få till ett ordentligt tack tack med väldigt fruktansvärt gullig bebis ton =) 

 

Början på Maj började Nheo sova hela nätter, i Juni flyttar nheo in till Liam i hans rum med sin säng. Första 3 nätterna vaknade han några gånger per natt, sen sov han hela nätter igen utan mat eller störd sömn. Nu i mitten på Juni har han öroninflammation igen som gör att han inte kan sova så han kommer in till oss varje natt. 

 

Den 26 Juni fick jag veta på dagis att han lärt sig säga Vill Inte. 

Sen även att han är en riktig vilding, men det visste vi redan, seriöst man har verkligen fullt upp med detta barn, Ett ögonblick sen är han väck. 

Han har börjat att klättra högst upp på trä staketet på dagis som de har runt gungorna i sandlådan, antingen HOPPAR han därifrån eller så lägger han sig platt på....RENT galen, och dagis personalen bara smajlade lite när dom berätta....HERREGUD ska jag behöva vara rädd för att få det där samtalet att Nheo är på väg in till sjukhuset med ambulans varenda dag ??? 

 

Den 27 juni sa Nheo till mig att han hade Bajschh och pekade på blöjan.