I torsdags den 14 mars åkte jag och Nheo till doktorn i Löberöd för att kolla vad som felade, jag misstänkte ju lunginflammation den 10:e men då var det tydligen inte det. 

 

 

Doktorn lyssnade på lungorna, kollade öronen (som förövrigt inte är bra) vi fick ta en snabbsänka och den var inte bra, på tok för hög. den ska tydligen ligga runt 5 mg för att vara normal men Nheos visade på 109 istället  vilket tyder på en kraftig inflammation i kroppen, + att han hade dålig syresättning när vi mätte med instrument, Nheo var blå om läpparna och naglarna på både fingrar och tår. 

 

 

Doktorn gick iväg och diskuterade med sina kollegor då han inte visste vad han skulle göra för han ville inte sätta in nån antibiotika igen då han redan fått 5 st och hans immunförsvar är nedsatt. 

 

Vi blev skickade till barnakuten med remiss om röntgen.

Inskrivningen tog 1 timme innan vi kom in på, där kollades syresättningen igen och nu var den bättre. 

vi satt på akuten i flera timmar och försökte fånga kiss från Nheo, men det ville sig inte för första gången välte han ut burken och 2 gången kissade han på golvet och såklart missade jag det, men 3 gången gillt efter 3,5 timme fångade vi lite grann och kunde ta en sticka i det som visade sig OK. 

 

 

Läkaren på Lättakuten som det så fint heter när det är högsäsong var inte svensk, förlåt men inget illa menat alls men det var faktisk väldigt svårt och förstå vad han sa emellanåt, dessutom var han "bara" ST läkare. 

Han lyssnade på lungorna och bedömde efter ca 2 sek att det var Lunginflammation, jag frågade om vi inte kunde få en röntgen iallafall eftersom han har fel på ena njuren och har gått på så många antibiotika kurer att man vill vara 110% säker innan man sätter in en ny antibiotika kur. 

 

Men nä det behövdes verkligen inte med en röntgen då han var helt säker på sin sak. 

Han började med att säga att han skulle skriva ut recept på Kåvepenin...KÅVEPENIN sa jag, har du inte läst Nheos journal ??? Kåvepenin biter inte på honom och jag tänker inte ge honom kåvepenin i 10 dagar för att sen återkomma och be om en ny kur då den inte hjälpt....NÄ ge mig något som hjälper och inte första hands valet, även om jag vet att de måste göra så, men han borde läsa på lite innan han säger nått och jag fick min vilja igenom och fick en antibiotika vi inte testat förut. Ery-Max heter den och är mot lunginflammation men hjälper även hans öra, så det var ju bra. 

 

 

10 dagar nu, med en skrikande unge som får magknip av medicinen, Nheo tar sig för örat och gråter, men det har bara gått 2 dagar så jag hoppas fortfarande det funkar.

 

Stackars hjärtat ! 

 

Shelby gör sig verkligen bra på bild. 

 

 

 

...man börjar bli liiiiiite sne på detta nu, hur mycket orkar man och hur mycket ska han behöva ta.

Nheo är sjuk, lite tröttsamt att det kanske är det enda jag skriver om verkar det som i hans liv. 

 

Vi avslutade som sagt hans 5:e antibiotika kur Bactrim i fredags, men då börjar han istället hosta som en galning, han histar så han kräks och man hör riktigt hur jobbigt det är, ont. 

 

Det tilltog under natten och den natten var hemsk, han visste inte hur han skulle ligga och jag fick sitta och hålla honom upprätt, stackarn var så trött så han var helt slapp i kroppen så jag fick verkligen hålla i honom så han inte kolapsa ihop för så fort han hamnade i liggandes läge så hostade han sig fördärvad. 

 

I söndags ( 10 mars) ringde jag till jouren i eslöv så de fick kolla honom för jag var ju livrädd det var lunginflammation igen. 

Men tack och lov så lät lungorna bra men han hade åkt på en riktig förkylning...jo tack, det kan man säga. 

Och gissa vad....örat var inte bättre, där stod fortfarande vätska bakom. åhhhhhh stackars plutten. 

 

Igår (söndag) när Nheo gick och la sig gjorde jag ett husmors tips mot hostan, jag kokade vatten och delade en gul lök som fick ligga i en bunke under sängen....Nheo har hostat minimalt inatt, men sen vet jag inte om det beror på att hostan börjar ge med sig eller för att jag proppade han full med näsdroppar och bricanyl och Ipren innan han somnade. Men istället för att hosta har han feberyrat en masssa, snackat i sömnen, frusit, darrat, svettats. 

 

39.2 hade han i morse när han vaknade. 

Jag fick ringa till bvc och avboka 1 års sprutorna igen.

 

Tro det eller ej men nu har vi varit iväg med Nheos öron igen. 

 

Tisdagen den 26 feb var vi på bvc för att få 1 års sprutorna, men det blev  inte av då bvc tyckte han var lite för dålig för att göra det så hon ringde till specialisthuset för en akut tid (vi har ju fått en tid den 27 mars) men detta blev akut, vi fick en tid samma dag kl. 13.30. klockan var 12.30 när jag fick reda på detta....gahhh snacka om stressigt, hem och slänga i ungarna nått att äta, packa skötväskan och köra. 

Jag var på specialisthuset 13.25...

 

Doktorn kollade öronen och visst var det rejält inflammerat fortfarande. Usch stackars lilla plutten. 

Ny kur Bactrim sattes in i 10 nya dagar. 

Redan efter några dagars behandling märker vi stoooor skillnad, Nheo skrattar och busar, han är ett riktigt litet charmtroll när han inte har ont, ett riktigt litet busfrö och så himla härlig som bjuder på sig själv hela tiden. 

 

Ja man märker verkligen att han har haft ont så nu hoppas jag verkligen verkligen att han får slippa ha ont i örat igen. 

 

Återbesök i mars för att kolla så allt är borta annars blir det nog snack om en operation även om han inte klassas som ett öronbarn. 

 

På bvc blev det ingen spruta men det blev en vikt och längd iallafall. 

77 cm lång

10.2 kg. 

 

Jämför man med Liam när han var 1 år så vägde Liam 11.9 kg och var 86 lång. 

 

 

 

När jag hämtade Liam på dagis innan vi körde till specialisthuset, ja jag var tvungen att stressa till dagis först för vi har ju allmän förskola (gratis) nu när jag är mammaledig och då får han bara vara där 9.14 tis-tors och skulle jag ha struntat i att hämta honom så hade jag fått betala för en hel månad. (så löjligt) 

 

Iallafall, när jag hämtade honom så sa fröken att det hänt en liten olycka, Liam hade trillat och landat illa på sin arm, han klagade väldigt över smärta och ville inte alls använda armen, den bara hängde där liksom. 

Usch. 

kvällen kom och Liam hade fortfarande väldigt ont, han kunde inte röra den så morgonen därpå (27 feb) ringde jag doktorn och fick en tid. 

Doktorn klämde och kände och man såg på hela Liam hur ont det gjorde, men han sa inget. Doktorn trodde först det kunde ha varit att kulan i armbågen hoppat ur led, och ibland kan man dra den rätt men det fungerade ej så vi blev skickade till röntgen på specialisthuset. 

 

Liam var skit duktig på röntgen, tanten vred och höll hans arm hårt när han skulle ha armen på plattan, sen hålla armen blixt stilla när de skulle fota var inte det lättaste i världens mest obekvämaste ställning och samtisigt ha ont. 

Liam pep till nån gång och sa aj nån gång men annars sa han inte ett dugg och var riktigt duktig. 

 

I bilen på väg hem sen så såg jag på honom hur ont han hade och hur tårarna brände bakom ögonen på honom så vi körde in om en leksaksbutik där han fick välja en leksak för han varit så duktig. 

 

Inga frakturer i armen hade han vilken var himla skönt, jag var helt säker på att vi skulle få åka till ortopeden, det var doktorn också tror jag för han hade skrivit en remiss till oss som vi fick med oss i bilen. 

Det som visade sig i armen var en blödning och vätska som stod i underarmen så vi fick en tid till återbesök så vi får kolla att allt har gått tillbaka som det ska. 

 

Phhuuu