Att lämna Liam på dagis har blivit lite av en mardröm, eller något man verkligen inte längtar till.

När vi gjort oss redo för att köra och jag berättat för Liam att vi ska till dagis så rusar han ut till bilen, när jag öppnat passagerardörren klättrar Liam glatt in i bilen och är redo att bli fast spänd.

Han går själv in genom grindarna till dagiset och verkar glad, men när han inser att jag inte ska stanna hos honom blir han fruktansvärt ledsen.

Fröken Carolina lyfte upp honom idag och försökte avleda honom när jag sagt hej då och gick ut genom grindarna igen, men han grät och grät och sträckte ut armarna efter mig....
Han såg helt fördärvad ut, jag såg honom i bakspegeln...han släppte inte blicken från bilen.

Måste jag säga att mitt hjärta slits i bitar varje gång detta sker ?!
Det är en sån fruktansvärd känlsa, precis som om man är jätte elak mot sitt barn och vill honom illa.

Jag vet ju att han glömmer snabbt och att han har roligt sen och att han knappt bryr sig när jag kommer tillbaka vid 14 och hämtar honom.

Jag längtar inte till det att jag ska börja jobba och lämna honom tidigare och hämta honom senare !