Som de flesta vet är ju Nheo ett riktigt pillfinger, han är av den farliga sorten då han inte är rädd för nånting och då menar jag verkligen ingenting. 

 

Lägga fingrarna på spisplattan, kasta sig ut från stolar, sängar, hoppa ner från våningsängen, klättrahögt mm mm. 

Han gör såna outsedda saker VARJE dag, man måste verkligen ha ögon i nacken eller ännu hellre ALDRIG vända ryggen åt honom för det gjorde jag igår...trodde jag skulle få en smärre hjärtattack eller nått och detta barn har ju världens tur också och det är jag glad för. 

 

Jag stod i köket och fixade disken, Nheo försvann på 3 röda sekunder, Alex stod i duschen, Plötsligt hör jag ett konstigt ljud, typ som elektrisitet när det pyser till liksom eller hur man ska förklara ljudet, efter en halv sekund vrål gråter Nheo, springer ut till mig i köket med sitt pekfinger i högsta hugg, han hade ont i fingret det var tydligt, han var jätte ledsen och kudne inte förklara vad som gjort honom illa utan han fortsatte peka på sitt finger....jag letade och föröskte förstå vad det var som låtit, jag hittar inget och Nheo var lugn igen, jag undersökte honom säkerligen femhundraelva gånger innan han tröttna på mig och knuffa undan mig. 

 

När jag sen skulle ut i hallen upptäcker jag att luckan till en lykta med lampor i står öppen, det är en lucka som man haspar men den var öppen, i denna lycktan finns 3 lampor, sådana med smal sockel, den ena av dessa lamporna var avbrutna och jag förstod nu var ljudet kommit ifrån som jag hört....HEEEERRRRREGUD unge, livsfarligt, och inte hade strömbrytaren heller slagit av. 

 

Jag är tok nervös varenda dag, särkillt när jag lämnar honom på dagis. 

 

Inskolning nummer 2 tog Alex hand om, han hade tagit en veckas semester efter öron operationen och jag hade börjat jobba. 

Nheo var en helt annan människa nu, han levde igen och var glad hela tiden med alla sina hyss. 

 

Jag har inte så mycket att skriva om denna veckan då jag inte var med själv men allt hade gått så mycket bättre, Nheo lekte med de andra barnen, han åt maten där, han vilade middag i sin vagn... ja han hade skoj helt enkelt. 

Alex lämnade honom själv ett par timmar om dagarna också och det gick hur bra som helst. 

 

ÄNTLIGEN blev det en operation den 9 april 

ca klockan 10.00 skulle vi infinna oss på Kristianstads sjukhus, Nheo var fastande (inte ätit sedan 00.00 på natten) och var naturligtvis inte lätt att ha och göra med. 

Vi hoppades på så lite väntetid som möjligt så vi kunde få mata Nheo fort. Men vi fick vänta ett bra tag ca, 2 timmar. 

 

I väntrummet byggdes nervosistetn upp ordentligt, jag och Alex hade kommit överens om att det var jag som följde med in när han skulle sövas då det bara var en föräldrer som fick följa med. 

Jag var jätte nervös. 

 

Nheo visste inte vad som skulle hända och hade det ganska bra bland leksakerna i väntrummet, fast än han var hungrig. 

 

När vi blev inkallade fick jag en klump i magen, jag fck ta på mig sjukhusrock, mössa och skor. 

Nheo lades på bordet, men ville inte ligga där så jag fick ha honom i famnen. 

Personalen infomerade mig om vad som skulle hända och att det kunde se läskigt ut när han "försvann" 

Jag satte mig tillrätta, hade ett stadigt tag om Nheo och även personalen var beredde på att fånga honom om han blev för tung när han slappna av. 

 

Masken med gas dom satte över mun och näsa var inte alls populär, Nheo skrek och grät och viftade med armarna precis som om han inte fick luft. Mina tårar brände bakom ögonen men ville inte visa Nheo att något var farligt så jag försökte se glad ut och prata lugnt med honom, han tittade på mig hela tiden och blev mer och mer avslappnad och hade slutat vifta med armarna...sen gick det fort, han somnade med öppna ögon, det var det VÄRSTA jag någonsin varit med om, det var så fruktansvärt hemskt och se, som tur var såg jag hur bröstkorgen andades fortfarande. 

Personalen tog honom ifrån mig och la honom på bordet, de bad mig gå ut och vänta i väntrummet igen....

Jag ville inte lämna honom och kände hur jag skulle bryta ihop men lämnade rummet med en kvinna som lede mig ut. 

 

Efter 30 minuter i väntrummet hör jag och Alex hur ett barn vrålgråter, det var Nheo, vi rusade till honom. 

Vi fick ett litet rum där Nheo fick vakna till, han var helt förskräckt, visste inte var han var, snurrig och illamående. 

efter nån timme försökte vi få i honom lite yoghurt, 3-4 skedar gick ner. 

 

När Nheo hade vaknat till ordentligt och blivit kollad av personal så fick vi åka hem igen. 

I bilen på väg hem testade Nheo sin nya hörsel med att kvittra höga och låga toner med ett stort smajl efteråt. 

 

UNDERBART. 

 

Den 2 april börjar jag skola in Nheo på dagis, min lilla plutt, det kändes inte alls bra. 

jag hade magkänslan att detta var fel eftersom han inte alls var sig själv, han hade Ont av öronen, konstant öroninflammation sedan julafton 2012 är väl inte det så konstigt han hade ont. 

 

Vi väntade på en Operations tid för rör men vi visste inte hur lång tid det kunde ta och jag var ju tvungen att börja jobba så att vänta var inget alternativ då vi inte har någon annan som kan ta hand om barnen medans både jag och Alex jobbar. 

 

Han gick på antibiotikan Bactrim när han började skolas in så den dämpade den värsta smärtan men det var ändå inte OK, han vägrade släppa mig 1 sekund, ville inte leka, ville inte ens att någon annan skulle titta på honom, att få Nheo att sova middag var inte någon idee det heller. 

Denna veckan var inte alls rolig för varken Nheo eller mig så vi avbröt det hela och jag fick ett samtal från Kristianstad sjukhus om en akut tid....det kunde inte ha kommit mer lägligt. 

 

Tiden blev den 9 april.

 

29 maj var vi inne i Lund med Nheo för rutin undersökning på hans njure. 

 

Vi kom in tidigt på morgonen då vi började med ett Ultraljud på njuren, allt såg fint ut och var som förväntat att den fungerande njuren var onormalt stor och tagit över funktionen från den som är dålig.  

 

De stack honom med en gigantisk nål i handen där de skulle spruta in ett radioaktivt ämne så nålen var tvungen att sitta kvar för det var på en helt annan avdelning de skulle spruta in det. 

Jag kände mig som världens sämtsa mamma som inte smort på Emla salva innan, varför jag inte tänkte på det vet jag inte så det blev en snabb insmorning ca 3 minuter innan sticket och det är något som jag aldrig gör om....Nheo skrek nått fruktansvärt, det gjorde ONT, det var ju en ganska tjock nål. Han grät tills han inte hade mer tårar att få ut, han skakade i hela kroppen, han var helt rödflammig i ansiktet och bara hulkade till slut. 

 

Stackars lilla barn, du har världens taskigaste mamma. 

 

när det radioaktiva ämnet var insprutat i handen fick han ta av sprutan och sen var det bara att vänta i 3 timmar innan röntgen skulle ske. 

 

på röntgen blev han fast klämd i en vakuum madrass så han inte kunde röra en fena. han hade lite panik först men vi försökte lugna han det bästa vi kunde och pappa läste bok och visade lite olika leksaker för honom. det var rätt länge han skulle ligga still så vakuum madrassen var nödvändig. 

 

Liam var så fruktansvärt duktig under hela tiden på sjukhuset, inte ett pip och inget gnäll, han tröstade sin lille bror och var ett fint stöd. 

 

När allt var färdigt fick de leka av sig lite därute innan vi körde hem. 

 

 

 

Den 21 april skakar han på huvudet när han menar att han inte vill ha mer mat, att han inte får göra si eller så mm.

 

21 april nickar med huvudet när han menar Tack (tack för maten) 

 

Den 22 april sa Nheo Bebbe...först förstod vi inte vad han menade, sen klappade han handen i benet och sa Bebbe igen och pekade på vår hund Shelby. aha =) 

 

19 maj säger Duta (sluta) Hääää (här) A eee deeeee (vad är det, som förövrig sägs 390 ggr om dagen) Dat dat (tack tack) som idag (29 juni) har utvecklats till ett väldigt ansträngande från Nheo som kämpar med att få till ett ordentligt tack tack med väldigt fruktansvärt gullig bebis ton =) 

 

Början på Maj började Nheo sova hela nätter, i Juni flyttar nheo in till Liam i hans rum med sin säng. Första 3 nätterna vaknade han några gånger per natt, sen sov han hela nätter igen utan mat eller störd sömn. Nu i mitten på Juni har han öroninflammation igen som gör att han inte kan sova så han kommer in till oss varje natt. 

 

Den 26 Juni fick jag veta på dagis att han lärt sig säga Vill Inte. 

Sen även att han är en riktig vilding, men det visste vi redan, seriöst man har verkligen fullt upp med detta barn, Ett ögonblick sen är han väck. 

Han har börjat att klättra högst upp på trä staketet på dagis som de har runt gungorna i sandlådan, antingen HOPPAR han därifrån eller så lägger han sig platt på....RENT galen, och dagis personalen bara smajlade lite när dom berätta....HERREGUD ska jag behöva vara rädd för att få det där samtalet att Nheo är på väg in till sjukhuset med ambulans varenda dag ??? 

 

Den 27 juni sa Nheo till mig att han hade Bajschh och pekade på blöjan. 

 

 

 

 

prylar storebrorsan lite.....

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

I torsdags den 14 mars åkte jag och Nheo till doktorn i Löberöd för att kolla vad som felade, jag misstänkte ju lunginflammation den 10:e men då var det tydligen inte det. 

 

 

Doktorn lyssnade på lungorna, kollade öronen (som förövrigt inte är bra) vi fick ta en snabbsänka och den var inte bra, på tok för hög. den ska tydligen ligga runt 5 mg för att vara normal men Nheos visade på 109 istället  vilket tyder på en kraftig inflammation i kroppen, + att han hade dålig syresättning när vi mätte med instrument, Nheo var blå om läpparna och naglarna på både fingrar och tår. 

 

 

Doktorn gick iväg och diskuterade med sina kollegor då han inte visste vad han skulle göra för han ville inte sätta in nån antibiotika igen då han redan fått 5 st och hans immunförsvar är nedsatt. 

 

Vi blev skickade till barnakuten med remiss om röntgen.

Inskrivningen tog 1 timme innan vi kom in på, där kollades syresättningen igen och nu var den bättre. 

vi satt på akuten i flera timmar och försökte fånga kiss från Nheo, men det ville sig inte för första gången välte han ut burken och 2 gången kissade han på golvet och såklart missade jag det, men 3 gången gillt efter 3,5 timme fångade vi lite grann och kunde ta en sticka i det som visade sig OK. 

 

 

Läkaren på Lättakuten som det så fint heter när det är högsäsong var inte svensk, förlåt men inget illa menat alls men det var faktisk väldigt svårt och förstå vad han sa emellanåt, dessutom var han "bara" ST läkare. 

Han lyssnade på lungorna och bedömde efter ca 2 sek att det var Lunginflammation, jag frågade om vi inte kunde få en röntgen iallafall eftersom han har fel på ena njuren och har gått på så många antibiotika kurer att man vill vara 110% säker innan man sätter in en ny antibiotika kur. 

 

Men nä det behövdes verkligen inte med en röntgen då han var helt säker på sin sak. 

Han började med att säga att han skulle skriva ut recept på Kåvepenin...KÅVEPENIN sa jag, har du inte läst Nheos journal ??? Kåvepenin biter inte på honom och jag tänker inte ge honom kåvepenin i 10 dagar för att sen återkomma och be om en ny kur då den inte hjälpt....NÄ ge mig något som hjälper och inte första hands valet, även om jag vet att de måste göra så, men han borde läsa på lite innan han säger nått och jag fick min vilja igenom och fick en antibiotika vi inte testat förut. Ery-Max heter den och är mot lunginflammation men hjälper även hans öra, så det var ju bra. 

 

 

10 dagar nu, med en skrikande unge som får magknip av medicinen, Nheo tar sig för örat och gråter, men det har bara gått 2 dagar så jag hoppas fortfarande det funkar.

 

Stackars hjärtat ! 

 

...man börjar bli liiiiiite sne på detta nu, hur mycket orkar man och hur mycket ska han behöva ta.

Nheo är sjuk, lite tröttsamt att det kanske är det enda jag skriver om verkar det som i hans liv. 

 

Vi avslutade som sagt hans 5:e antibiotika kur Bactrim i fredags, men då börjar han istället hosta som en galning, han histar så han kräks och man hör riktigt hur jobbigt det är, ont. 

 

Det tilltog under natten och den natten var hemsk, han visste inte hur han skulle ligga och jag fick sitta och hålla honom upprätt, stackarn var så trött så han var helt slapp i kroppen så jag fick verkligen hålla i honom så han inte kolapsa ihop för så fort han hamnade i liggandes läge så hostade han sig fördärvad. 

 

I söndags ( 10 mars) ringde jag till jouren i eslöv så de fick kolla honom för jag var ju livrädd det var lunginflammation igen. 

Men tack och lov så lät lungorna bra men han hade åkt på en riktig förkylning...jo tack, det kan man säga. 

Och gissa vad....örat var inte bättre, där stod fortfarande vätska bakom. åhhhhhh stackars plutten. 

 

Igår (söndag) när Nheo gick och la sig gjorde jag ett husmors tips mot hostan, jag kokade vatten och delade en gul lök som fick ligga i en bunke under sängen....Nheo har hostat minimalt inatt, men sen vet jag inte om det beror på att hostan börjar ge med sig eller för att jag proppade han full med näsdroppar och bricanyl och Ipren innan han somnade. Men istället för att hosta har han feberyrat en masssa, snackat i sömnen, frusit, darrat, svettats. 

 

39.2 hade han i morse när han vaknade. 

Jag fick ringa till bvc och avboka 1 års sprutorna igen.

 

Tro det eller ej men nu har vi varit iväg med Nheos öron igen. 

 

Tisdagen den 26 feb var vi på bvc för att få 1 års sprutorna, men det blev  inte av då bvc tyckte han var lite för dålig för att göra det så hon ringde till specialisthuset för en akut tid (vi har ju fått en tid den 27 mars) men detta blev akut, vi fick en tid samma dag kl. 13.30. klockan var 12.30 när jag fick reda på detta....gahhh snacka om stressigt, hem och slänga i ungarna nått att äta, packa skötväskan och köra. 

Jag var på specialisthuset 13.25...

 

Doktorn kollade öronen och visst var det rejält inflammerat fortfarande. Usch stackars lilla plutten. 

Ny kur Bactrim sattes in i 10 nya dagar. 

Redan efter några dagars behandling märker vi stoooor skillnad, Nheo skrattar och busar, han är ett riktigt litet charmtroll när han inte har ont, ett riktigt litet busfrö och så himla härlig som bjuder på sig själv hela tiden. 

 

Ja man märker verkligen att han har haft ont så nu hoppas jag verkligen verkligen att han får slippa ha ont i örat igen. 

 

Återbesök i mars för att kolla så allt är borta annars blir det nog snack om en operation även om han inte klassas som ett öronbarn. 

 

På bvc blev det ingen spruta men det blev en vikt och längd iallafall. 

77 cm lång

10.2 kg. 

 

Jämför man med Liam när han var 1 år så vägde Liam 11.9 kg och var 86 lång. 

 

 

 

När jag hämtade Liam på dagis innan vi körde till specialisthuset, ja jag var tvungen att stressa till dagis först för vi har ju allmän förskola (gratis) nu när jag är mammaledig och då får han bara vara där 9.14 tis-tors och skulle jag ha struntat i att hämta honom så hade jag fått betala för en hel månad. (så löjligt) 

 

Iallafall, när jag hämtade honom så sa fröken att det hänt en liten olycka, Liam hade trillat och landat illa på sin arm, han klagade väldigt över smärta och ville inte alls använda armen, den bara hängde där liksom. 

Usch. 

kvällen kom och Liam hade fortfarande väldigt ont, han kunde inte röra den så morgonen därpå (27 feb) ringde jag doktorn och fick en tid. 

Doktorn klämde och kände och man såg på hela Liam hur ont det gjorde, men han sa inget. Doktorn trodde först det kunde ha varit att kulan i armbågen hoppat ur led, och ibland kan man dra den rätt men det fungerade ej så vi blev skickade till röntgen på specialisthuset. 

 

Liam var skit duktig på röntgen, tanten vred och höll hans arm hårt när han skulle ha armen på plattan, sen hålla armen blixt stilla när de skulle fota var inte det lättaste i världens mest obekvämaste ställning och samtisigt ha ont. 

Liam pep till nån gång och sa aj nån gång men annars sa han inte ett dugg och var riktigt duktig. 

 

I bilen på väg hem sen så såg jag på honom hur ont han hade och hur tårarna brände bakom ögonen på honom så vi körde in om en leksaksbutik där han fick välja en leksak för han varit så duktig. 

 

Inga frakturer i armen hade han vilken var himla skönt, jag var helt säker på att vi skulle få åka till ortopeden, det var doktorn också tror jag för han hade skrivit en remiss till oss som vi fick med oss i bilen. 

Det som visade sig i armen var en blödning och vätska som stod i underarmen så vi fick en tid till återbesök så vi får kolla att allt har gått tillbaka som det ska. 

 

Phhuuu

 

 

Vad har jag gjort.....

 

Bättre sent än aldrig eller...haha han fyllde ju 1 år den 10 februari. Jag har haft lite klödd med att lägga in bilder på datorn, hälften av korten är kvar på mobilen som jag inte får över. 

 

Ja ett år har redan gått, tiden går fööööör fort, helt sjukt redan ett år, min lilla bebis.