Första dagen för Liam på dagis idag, på jag vet inte hur länge....1 månad kanske ?!

Alex lämnade honom vid 9 och vid 14 ska jag och Nheo hämta honom, då får Liam visa upp sin lillebror.

Vi alla är nog glada att Liam börjat på dagis igen, inte minst för hans skull då han verkligen klättrat på väggarna här hemma.

Nheo har varit lugn hela förmiddagen, ätit, sovit och skitit...allt i sin ordning.

Nätterna är däremot lite jobbigare då han helst vill sova brevid mig annars somnar han inte utan bara skriker, ett under att ingen annan i familjen vaknar.

Igår var vi på bvc igen och Nheo lägger på sig bra i vikt, från 3290 förra veckan (21 feb) till igår 3620 (27feb)

så mat får han i sig och han är inget kräkbarn heller (pepparm peppar)

Snart är han uppe på "normalkurvan" vår lille räka.

Prällen kom förbi en sväng nu på förmiddagen här också och lämnade en bukett med tulpaner till Nheo och hälsade honom välkommen till världen, sen bestämde vi dopdag också.

Så nu blir det att skriva inbjudningar och få till ett bra kort på lillen, men det blir ju inte svårt då han alltid är fin.

nu ska jag få i mig lite mackor, får ju passa på när Nheo sover.

Den 10 feb vaknar jag klockan 6.55 för att gå på toaletten, det var en mensvärkliknande känsla jag fick.
På toaletten kom en blodblandad slemmis, kallad slempropp.
Denna "blödning" höll på heeeela dagen och då kallad teckenblödning istället.
Jag förvarnade Alex om idag var dagen D, men hade jag inte varit gravid förrut så hade jag aldrig gissat att det var på riktigt.

Jag fick värkar med en 20-30 minuters mellanrum.
Jag ringde in till förlossningen och förklarade läget, eftersom det gick så fort med Liam ville jag höra vad de sa, de sa till mig att det var helt normalt med blödningarna sålänge det inte rann klart blod och det gjorde det ju inte. Dom tyckte jag kunde avvakta hemma tills det gjorde ont.

Vid 15 tiden tror jag klockan var då ringde jag in igen då värkarna tilltagit men var fortfarande oregelbundna, nu kom dom 15-10 minuter, men gjorde fortfarande inte ont så de sa samma som innan, avvakta.

Vi ringde till mina föräldrar som kom hit vid 18 tiden och tog Liam med sig hem till sig, Liam hade packat en massa leksaker att ha med sig och tyckte det skulle bli kul att sova borta en natt.

Jag hoppade in i duschen, packade det sista och sen satte vi oss ner jag och Alex för att ta det lugnt...eller ja jag tog det lugnt, hade Alex fått bestämma hade vi åkt in till förlossningen för flera timmar sedan, Alex var förvånansvärt lugn ändå.

När klockan var 18.45 nånting ringde jag in igen och förklarade att jag inte vågade vänta hemma längre då min första förlossning gick fort på 3 timmar, jag hade fortfarande inte märkbart ont, mer obehagligt men denna gången lät de oss komma in.

Jag kommer ihåg att jag frågade Alex i bilen på väg in...'fick du med dig min nessesär med sminket?' haha orka bry sig.

Vi var inne på förlossningen 19.40.

Inne på rummet blev jag uppkopplad på ctg av 2 jätte fina barnmorskor, vi fick saft, vatten och kaffe.
Värkarna kom fortfarande oregelbundet men hade kommit ner på en 10-5 minuters mellanrum.

Kraften i värkarna tilltog och jag fick be om lustgasen klockan 20.30....vilken fylla men fy så illa den smakade. sådär illa minns jag inte att den smakade för 3 år sedan, denna gången mådde jag verkligen jätte illa varje gång jag var tvungen att använda den, och använda den skulle jag ju för vart skulle jag annars ta vägen med dessa värkar ?

Med Liam kunde de inte koppla upp mig på ctg då jag inte kunde stå stilla, ingen lustgas fick jag heller så jag bara trampade i golvet och skrek, så denna gågen var allt lättare men nog mycket pga jag var fokuserad.

Nu visste jag ju vad som komma skall så jag försökte andas mig igenom värkarna med hjälp av lustgasen.
Jag bad om Epiduralen och var rädd att de skulle ignorera det, jag hade ju skrivit det i mitt fl brev och jag hade pratat med smvc om edan, att jag skulle få den så fort jag bad om den...här var jag livrädd att de skulle skita i mina önskningar. (igen)

20.40 var jag var öppen 4 cm, vilket jag inte trodde så jag blev överlycklig...de "fjutiga" värkarna jag haft hemma hade gjort detta jobbet.

21.30 blev mina värkar regelbundna och började räknas som riktiga förlossningsvärkar.

Nu när värkarna börjat bli mer intensiva blev jag påmind om min första förlossning och undra vad i helskotta jag gett mig in på igen.

Det var dags för de fina barnmorskorna att byta skift och in kommer 2 st 50+ kärringar, bitterfi***r rent ut sagt.
Usch vad jag inte gillade dom, läste de min journal ? nä det tror jag inte de gjorde värst noga iallafall för de ville strunta i det jag skrivit och köra på sitt eget rejs för de hade minsann gjort detta sedan 1985, som dom uttryckte sig.
Nonchalanta, högfärdiga, beservissers you name it.

Jag sa åt dom att jag gått och pratat med smvc för att jag var rädd för att bli nonchalerad/ignorerad en gång till, detta skulle inte få ske och jag var i brist på att börja gråta när hon kläcker ur sig...'ska du ha barn får du stå ut'.

I min journal stod det att jag ville behålla så mycket av mina egna kläder på mig, dvs ett linne och mina strumpor, de tvingade av mig linnet och sa att det var sjukhusets policy att ha sjukhusrocken på sig....jag kände hur tårarna brände bakom ögonen men bett ihop...vi rök ihop ett par gånger jag och Bm men envis som hon var och inte det minsta känslig fick jag ge med mig och dra på mig den avskyvärda rocken så tanten höll tyst.

Nu gjorde värkarna betydligt mer ont och jag började få panik, jag frågade om de sagt till narkos att jag skulle ha en epidural...narkos var på väg och skynda sig. Puhhh skönt, en sak de lyssnade på iallfall. Nu kunde jag slappna av lite.

När den duktiga och mycket trevliga narkos kom diskuterades det bakom min rygg om de skulle lägga en eda eller spinal, jag var ju trotts allt omföderska och födder fort, det diskuterades länge kändes det som innan jag bad dom kolla hur öppen jag var för då skulle dom ju veta vad dom skulle lägga på mig.

Bm frågade 'får jag verkligen det då' lite sarkastiskt eftersom jag skrivit i mitt fl brev att jag inte ville att man rörde mig för mycket. Jag lät bli att svara henne. Öppen 5 cm så det fick bli en eda då dom trodde det skulle ta en evighet innan jag var fullt öppen.

22.15 tror jag klockan var när jag fick Edan, jädrans vad obehagligt det var...jag är ju livrädd för elchockar och det var precis hur det kändes i hela ryggen och ner till skinkorna...det tog ca 15 minuter sen hade edan börjat hjälpa....jag var i HIMMELRIKET, jag kunde skratta och prata normalt igen till och med under värkarna, jag kände ju när en värk kom men de gjorde inte mer ont än de som jag hade hemma, vilka nästan inte kändes.

Här någonstans fick Alex gå ut en stund och kräkas då han råkat se hur stor och lång nålen var som gick in i ryggen på mig. hihi

Jag kände mig lika full som när man hivat i sig typ 4 groggar...men upp på benen skulle jag för ner skulle bebisen då barnmorskorna vinkade av oss och sa 'då ses vi om ett par timmar, bara ring på klockan'

(Skillnaden mellan spinal och epidural: Spinalen går inte att fylla på och förlossningen måste komma igång inom 2 timmar sen släpper spinalen.
Epiduralen tar längre tid på sig att verka, men går att fylla på om det skulle ta mer än 2 timmar. )

Efter 1 timme, (klockan var ca 23.00) epiduralen var lagd kände jag ett satans tryck neråt och ville bli undersökt då jag inte visste vad som var vad då jag var bedövad, en märligt känsla men OJ så skönt.
Vi ringde på klockan och in kommer de två cool lugna barnmorskorna.
JAG ville krystaaaaaa.

Jo menvisst jag var öppen fullt nu...vilket hade gått undan, medans Bm rotade i garderoben efter sin skyddsrock och Usk skrev i några papper ville jag trycka på för kung och fosterland.
ajabaja, inte trycka på utan instruktioner tyckte hon, men vad fan gör man när kroppen arbetar själv, det trycket kan man liksom inte hålla emot.

Vattnet gick spontant 23.15 och det var som att dra pluggen ur ett badkar, kändes som det forsade 20 liter vatten med en enorm sprängladdning.

Nuuuuu gjorde det jävulskt ont, kan förklara det som att dö fast utan att dö.
Det brändes och sved något sjuuuuukt mellan benen, och inte fick jag trycka på så han bara kom ut, jag skulle hålla emot krystandet, jag skulle andas igenom varenda värk utan att trycka på så han kom....lättare sagt än gjort men Heeeyyy jag fixade det och gjorde det verkligen. En sån oehörd smärta som inte går att förklara.

'Håll i ditt ben Emilie' var det enda jag hörde från Bm hela tiden, jag släppte benet och kramade sängen istället...'EMILIE håll i ditt ben'....men va FAN jag vill inte hålla i mitt jävla ben, skrek jag på henne, Alex fick hjälpa till att hålla upp benet men barnmorskan envisades med att jag skulle hålla där jag med, men för min del var det skönare att hålla tag varsin sida om madrassen och krama det hårdaste jag kunde, hade jag haft en diamant i handen hade jag krossat den, så hårt kramade jag. 

Men jag tog tag i mitt ben och tänkte för mig själv....'nu håller jag i benet så håll nu tyst' jag orkade verkligen inte diskutera med henne längre.

Det enda barnmorskan var bra på det var att vägleda mig igenom krystarbetet, hon sa precis hur jag skulle göra, även om det inte var det lättaste att flåsa och andas genom en krystvärk så fixade jag det, tänk er att hålla tillbaka något som vill ut med en enorm kraft och kroppen gör detta automatiskt och det enda ni får göra är att försöka hålla tillbaka.

Jag var livrädd för att möta det lillla knytet som bott i min mage i 41 veckor, nästan så att jag inte ville längre för jag var så himlans rädd...jag skakade i hela kroppen, ungefär som ett epilepsi anfall och kunde inte sluta, när Nheo kom ut efter fyra krystvärkar klockan 23.35 grät jag, oj vad jag grät och skakade....det var en sådan enorm lycka, både för att han var frisk och skrek och för att jag hade fixat detta, jag hade verkligen klarat av en förlossning till, och var så stolt och överlycklig.
Den känslan hoppas jag att jag för alltid får ha med mig, enormt häftig känsla och jag är jätte ledsen för att jag inte kände så där med Liam.

Nu var det dags för några stygn, 2 st lindriga. 
Bm tar bedövningspray på en liten servett och gnuggar bokstavligen den mellan benen på mig....jag skriker åt henne att det gör ont och ber henne ta sprayen och spraya direkt på istället.....'NÄ så gör inte jag, ska du ha bedövning så gör vi så här'. Bedövningen tog inte riktigt och jag kände när nålen kom....AJ

När dom lämnade rummet sa dom att de snart kommer in med brickan (mackor, kaffe, och cider)
Vi väntade i 2 timmar på denna brickan....in kom en kvinna som vi aldrig träffat innan och bad så mycket om ursäkt för att vi fått vänta.
Ser nu att i journalen har dom skrivit att fikan kom in till oss 01.00, men klockan var 02.00 när hon kom in med den.

Man kände sig lite bortglömd....

Aja....skit i det, jag var i sånt lyckorus att jag inte orkade bry mig om nått annat. Jag gick och lalade i min egen värld om att jag var grym !

10 februari
23.35
3070 g
51 cm

Helt perfekta lillla älskade Nheo.

I måndags den 20 feb. badade Nheo för första gången, inte jätte populärt men lite skönt var det nog allt. =)

Nheo tappade sin navelstum i fredags (exakt 1 vecka gammal) så skönt att bli av med den då jag tycker den är lite läbbig.

Efter badet var det Liam's tur, han klämde ner sig i baljan som Nheo badat i.

Ibland får man bli liten igen =)

Nheo har sin vaken tid på morgnarna, som idag var han klar vaken från klockan 8-11.00 då han rå däckade i vagnen efter amningen.

Han har sin sista måltid runt 23.00-00.00 tiden sen sover han mellan 3-4 timmar innan han vaknar för ny måltid och då går det inte att somna om i sin egen säng inte, då vill han bara ligga brevid mig.

Runt 3-4 tiden äter han då som sagt och sen ligger han och snuttar fram till 6-7 då han äter igen sen går vi inte upp förrän 8 tiden.

Det är skönt att ha alex hemma nu då Liam är som ett monster imellanåt, han kom in i trottsen rejällt helt plötsligt....testar, testar och testar oss är vad han gör och är allmänt jobbig om man får lov att säga så om sin son !

Vi försöker ge honom all uppmärksamhet som går mellan varven vi har Nheo, men det verkar inte räcka riktigt....man känner sig så taskigt.

Tänkte jag skulle ringa dagis sen och höra om Liam fick komma på dagis nästa vecka, 15 timmar i veckan. Hoppas dom går med på det trots att Alex är hemma 1 månad nu.

Liam behöver komma iväg och aktiveras och leka med sina kompisar då vi inte räcker till känns det som och det är ju tråkigt att vara hemma hela tiden.

Igår var vi på bvc och Nheo har lagt på sig ytterigare 140 g sedan i fredags då han gått upp 80 g från födseln.

så nu väger han 3290 g och är 51,5 cm lång.

På BB glömde dom ta huvudomfånget på honom vilket i fredags var 35 cm och i igår 35,8 cm.

Slarvigt av dom på BB tycker jag, men det var kanske för att dom bara ville ut från rummet då vi inte kom riktigt överens.  (mer om det i förlossningsberättelsensen)

Imorgon ska jag till MVC och se om jag kan locka ut mina papper från BB, de vill att jag ska vänta i 8 veckor egentligen men jag vill ju ha mina papper så jag kan ge er en berättesle. =)

Nheo har fått jätte många fina saker, kläder, skor, blommor, snutte mm.

Måste bara visa den fina "tårtan" från Lina och Roy som Lina pysslat ihop helt själv.

Nu ska jag sätta igång ett spel till Liam så han slutar tjata. tjing.

Igår blev Nheo en hel vecka gammal.
bvc var här och vägde honom och han har gått upp bra i vikt, från 3070 g till 3150 g.

Jag själv har visst tappat 8 kilo av de 12 jag gick upp under graviditeten.



slappe lördagsmorgon, en mestandels sovandes Nheo och en sötnos till Liam som suttit som en ängel och tiittat på tv...han däckade för en stund sedan likaså Alex....bara jag vaken visst!

Lillebror har fått ett namn.

Lika som bär.

Idag är en dag vi bara är hemma, vi har varit i Lund varenda dag sedan i fredags för en massa olika tester.
Vår son föddes med Multicystisk njure, eller som dom sa igår vatten fyllda blåsor. Ingenaning om det är samma sak.
Hans vänstra njure fungerar som den ska och det är ganska vanligt att de antingen födds med en njure eller med just detta.

I söndags (12 feb) var vi hos barnläkaren för att göra de vanliga kontrollerna, sen blev vi skickade till barnakuten för att ta blodprover och kisseprov, de visade sig vara normala.

I måndags var vi och gjorde PKU testet vilket också var bra...detta testet går alla nyfödda igenom och var inget avvikande.

I tisdags var vi inne och fick göra ett ultraljud på njuren, de kunde inte se eller avgöra om den dåliga njuren på höger sida fungerar eller inte.

Nu väntar vi på remiss till Hörseltest då de inte kunde få fram något svar på PKU testet eftersom där var för mycket fosterfett kvar i öronen.
Vi väntar även på remiss till fler ultraljud och njurmottagningen.

Blir många körningar fram och tillbaka till Lund nu, men sålänge den lille mår bra och får de testerna han behöver gör jag det mer än gärna.


Idag ska vi städa, här ser ut som ett bombned slag och dammet bara yr här inne.
Skönt att ha en hemmadag och inga andra måsten....bara en massa kel och mys med mina fina pågar.

Jag är så stolt över mig själv att jag fixade detta och inte alls har panik eller ångest så här i efterhand, jag mår toppen och kan verkligen njuta och vara glad.
Stoltare mamma får man leta efter nu !

I fredags den 10 februari klockan 23.35 kom världens finaste bebis till världen.
Vilket lyckorus, hade nästan glömt hur kär man blev vid första ögonkastet.

jag återkommer med en förlossningsberättelse när jag har fått hem mina journaler med tider och så...inte så bra koll på det !

Liam är världens stoltaste storebror till världens snällaste lillebror som ännu inte har fått ett namn.
Han sitter och vaggar honom, stoppar in nappen, vaggar vagnen. han är väldigt mån om sin bror.

Jag är kvar....

Hoppas på inte så länge till. =)

bild från igår. förhoppningsvis den sista tjockis bilden jag ska behöva visa er !

fast att det var fullmåne igår och det sa plopp plopp i en medlemstråd jag är med i med andra bliviande mammor så hände inte ett skit här....ovanligt med min otur.

Allt är färdigt här hemma, kläder, nappflaskor, nappar, barnvagn, spjälsäng....ja vi är redo men det verkar inte filuren i magen vara.

Det enda vi saknar nu är en babygunga....har spanat lite på blocket efter olika varianter.

Dessa är verkligen guldvärda då man ställer in dom på gungning så barnet vaggas, man slipper alltså bära på bebis hela tiden när man känner att man måste ha två fria händer.

Herregud, jag trodde aldrig att jag skulle få gå över tiden, om än bara med 1 dag änsålänge så är jag just nu ingen rolig person att ha och göra med....

att det kunde vara så här jobbigt gissade jag inte.

Jag "förväntade" mig att han skulle komma tidigare eftersom Liam kom 3 dagar tidigt, jag förväntad emig att han skulle komma den 4 feb eftersom det var mina egna uträkningar, när den 4 hade gått förväntade jag mig den 6 eftersom det var dagaen D.

Men inget har hänt och det känns som att jag får vänta 3 veckor till nu.

Barnmorske besöket idag trodde jag att jag skulle få slippa men tjii fick jag, allt såg bra ut och bebis var fortfarande fixerad.

Hon började förklara för mig att i vecka 42 skulle jag höra av mig igen om han inte kommit till världen, då kommer jag få undersökas och ser allt bra ut skickas jag hem igen. här görs inga "onödiga" igångsättningar om allt ser bra ut....tror ni jag mådde bättre efter det ?!

Sen började hon förklara för mig hur jag skulle göra om vattnet gick här hemma, eftersom vi alla tror att vi inte hinner in om vattnet går först så sa hon till mig, - linda in barnet i handukar så det håller sig varm, skit i navelsträngen och kalla ambulans.

Haha där blev man inte nervös.

Nu ska jag städa, stryka gardiner som ska upp, även om det inte är de gardinerna jag vill ha upp så är jag liiiiite trött på julgardinerna nu =) De gardinerna jag vill ha är fortfarande på Ellos.se

Sen ska jag dammsuga och kanske baka nån kaka.

Inatt trodde jag det var på gång faktiskt, hade onda sammandragningar men inte så onda så de inte gick att hantera, MEN så klart så avtog dom (vilket jag misstänker iallafall för somna det gjorde jag)

Är med i en tråd på familjeliv och där tyckts det säga plopp plopp plopp hela tiden nu, undrar när det blir min tur att "ploppa"

Men som inatt när förvärkarna satte igång var min enda tanke NEEEEEEJ jag vill inte, vi skiter i det här. Men jag har nog inte så mycket annat val än att bara hänga på nu...

Idag ska vi försöka röra på oss lite, A är hemma från jobbet då han inte har någon körning i närheten och vågar inte riskera att hamna fgör långt bort så han missar alltihop, och jag vågar inte ta bilen in till bb själv ifall nått skulle sätta igång när han inte är hemma. Liam är hemma från dagis och det verkar han inte ha något emot då han och pappa sitter och spelar xbox om morgnarna när jag får sova.

I måndags var vi inne på förlossningen för en guidad tur då jag inte födde Liam på samma ställe så är jag helt nollställd så det var mycket skönt att få denna turen + att hon lyssnade en extra gång på bebis hjärtljud vilket lätt bra.

Det känns skönt att vara förberedd upp över öronen och att dom där inne också är det. Vartenda ord jag bett om har de skrivit i sina journaler som de har där inne så när jag ringer in vet de vad som gäller (den jobbiga jäveln) =)

För exakt 3 år sedan idag kom Liam till världen. 39+3 (vecka 40)

Jag kände ingenting förrän det verkligen var dags, Vi hade varit och stor handlat mat på dagen och hämtat ut bilbarnstolen, när vi sen kom hem käkade vi våfflor (vilket jag blev grymt sugen på nu) jag åt massor med våfflor och med en massssa grädde på, inte det smartaste sen när värkarna satt fart direkt där på..jäklar vad illa jag mådde.

Lillebror du får gärna komma ut idag, ett bra datum tycker jag 12-02-02.

En jämförelse bild 2009 då jag var i vecka 38+4 (vecka 39) 5 dagar innan Liam ville ut.

Idag har jag inga som helst känningar på att det skulle vara på gång så jag tror att vi kommer gå över tiden bara för att....Det är så sjukt jobbigt nu den sista tiden och denna jädrans huvudvärken gör inte saken bättre....jag som inte brukar ha något emot att åka iväg och handla drar mig verkligen för det nu, in och ut ur bilen är sjukt jobbigt, att gå är ännu jobbigare då bäckenet inte vill som jag vill, att sitta framför tv när det är så fint väder ute gör en bara deprimerad....

Ja ni hör själva, jag är TRÖTT på att vara gravid nu så kom UTTTTTT !