Den 10 feb vaknar jag klockan 6.55 för att gå på toaletten, det var en mensvärkliknande känsla jag fick.
På toaletten kom en blodblandad slemmis, kallad slempropp.
Denna "blödning" höll på heeeela dagen och då kallad teckenblödning istället.
Jag förvarnade Alex om idag var dagen D, men hade jag inte varit gravid förrut så hade jag aldrig gissat att det var på riktigt.

Jag fick värkar med en 20-30 minuters mellanrum.
Jag ringde in till förlossningen och förklarade läget, eftersom det gick så fort med Liam ville jag höra vad de sa, de sa till mig att det var helt normalt med blödningarna sålänge det inte rann klart blod och det gjorde det ju inte. Dom tyckte jag kunde avvakta hemma tills det gjorde ont.

Vid 15 tiden tror jag klockan var då ringde jag in igen då värkarna tilltagit men var fortfarande oregelbundna, nu kom dom 15-10 minuter, men gjorde fortfarande inte ont så de sa samma som innan, avvakta.

Vi ringde till mina föräldrar som kom hit vid 18 tiden och tog Liam med sig hem till sig, Liam hade packat en massa leksaker att ha med sig och tyckte det skulle bli kul att sova borta en natt.

Jag hoppade in i duschen, packade det sista och sen satte vi oss ner jag och Alex för att ta det lugnt...eller ja jag tog det lugnt, hade Alex fått bestämma hade vi åkt in till förlossningen för flera timmar sedan, Alex var förvånansvärt lugn ändå.

När klockan var 18.45 nånting ringde jag in igen och förklarade att jag inte vågade vänta hemma längre då min första förlossning gick fort på 3 timmar, jag hade fortfarande inte märkbart ont, mer obehagligt men denna gången lät de oss komma in.

Jag kommer ihåg att jag frågade Alex i bilen på väg in...'fick du med dig min nessesär med sminket?' haha orka bry sig.

Vi var inne på förlossningen 19.40.

Inne på rummet blev jag uppkopplad på ctg av 2 jätte fina barnmorskor, vi fick saft, vatten och kaffe.
Värkarna kom fortfarande oregelbundet men hade kommit ner på en 10-5 minuters mellanrum.

Kraften i värkarna tilltog och jag fick be om lustgasen klockan 20.30....vilken fylla men fy så illa den smakade. sådär illa minns jag inte att den smakade för 3 år sedan, denna gången mådde jag verkligen jätte illa varje gång jag var tvungen att använda den, och använda den skulle jag ju för vart skulle jag annars ta vägen med dessa värkar ?

Med Liam kunde de inte koppla upp mig på ctg då jag inte kunde stå stilla, ingen lustgas fick jag heller så jag bara trampade i golvet och skrek, så denna gågen var allt lättare men nog mycket pga jag var fokuserad.

Nu visste jag ju vad som komma skall så jag försökte andas mig igenom värkarna med hjälp av lustgasen.
Jag bad om Epiduralen och var rädd att de skulle ignorera det, jag hade ju skrivit det i mitt fl brev och jag hade pratat med smvc om edan, att jag skulle få den så fort jag bad om den...här var jag livrädd att de skulle skita i mina önskningar. (igen)

20.40 var jag var öppen 4 cm, vilket jag inte trodde så jag blev överlycklig...de "fjutiga" värkarna jag haft hemma hade gjort detta jobbet.

21.30 blev mina värkar regelbundna och började räknas som riktiga förlossningsvärkar.

Nu när värkarna börjat bli mer intensiva blev jag påmind om min första förlossning och undra vad i helskotta jag gett mig in på igen.

Det var dags för de fina barnmorskorna att byta skift och in kommer 2 st 50+ kärringar, bitterfi***r rent ut sagt.
Usch vad jag inte gillade dom, läste de min journal ? nä det tror jag inte de gjorde värst noga iallafall för de ville strunta i det jag skrivit och köra på sitt eget rejs för de hade minsann gjort detta sedan 1985, som dom uttryckte sig.
Nonchalanta, högfärdiga, beservissers you name it.

Jag sa åt dom att jag gått och pratat med smvc för att jag var rädd för att bli nonchalerad/ignorerad en gång till, detta skulle inte få ske och jag var i brist på att börja gråta när hon kläcker ur sig...'ska du ha barn får du stå ut'.

I min journal stod det att jag ville behålla så mycket av mina egna kläder på mig, dvs ett linne och mina strumpor, de tvingade av mig linnet och sa att det var sjukhusets policy att ha sjukhusrocken på sig....jag kände hur tårarna brände bakom ögonen men bett ihop...vi rök ihop ett par gånger jag och Bm men envis som hon var och inte det minsta känslig fick jag ge med mig och dra på mig den avskyvärda rocken så tanten höll tyst.

Nu gjorde värkarna betydligt mer ont och jag började få panik, jag frågade om de sagt till narkos att jag skulle ha en epidural...narkos var på väg och skynda sig. Puhhh skönt, en sak de lyssnade på iallfall. Nu kunde jag slappna av lite.

När den duktiga och mycket trevliga narkos kom diskuterades det bakom min rygg om de skulle lägga en eda eller spinal, jag var ju trotts allt omföderska och födder fort, det diskuterades länge kändes det som innan jag bad dom kolla hur öppen jag var för då skulle dom ju veta vad dom skulle lägga på mig.

Bm frågade 'får jag verkligen det då' lite sarkastiskt eftersom jag skrivit i mitt fl brev att jag inte ville att man rörde mig för mycket. Jag lät bli att svara henne. Öppen 5 cm så det fick bli en eda då dom trodde det skulle ta en evighet innan jag var fullt öppen.

22.15 tror jag klockan var när jag fick Edan, jädrans vad obehagligt det var...jag är ju livrädd för elchockar och det var precis hur det kändes i hela ryggen och ner till skinkorna...det tog ca 15 minuter sen hade edan börjat hjälpa....jag var i HIMMELRIKET, jag kunde skratta och prata normalt igen till och med under värkarna, jag kände ju när en värk kom men de gjorde inte mer ont än de som jag hade hemma, vilka nästan inte kändes.

Här någonstans fick Alex gå ut en stund och kräkas då han råkat se hur stor och lång nålen var som gick in i ryggen på mig. hihi

Jag kände mig lika full som när man hivat i sig typ 4 groggar...men upp på benen skulle jag för ner skulle bebisen då barnmorskorna vinkade av oss och sa 'då ses vi om ett par timmar, bara ring på klockan'

(Skillnaden mellan spinal och epidural: Spinalen går inte att fylla på och förlossningen måste komma igång inom 2 timmar sen släpper spinalen.
Epiduralen tar längre tid på sig att verka, men går att fylla på om det skulle ta mer än 2 timmar. )

Efter 1 timme, (klockan var ca 23.00) epiduralen var lagd kände jag ett satans tryck neråt och ville bli undersökt då jag inte visste vad som var vad då jag var bedövad, en märligt känsla men OJ så skönt.
Vi ringde på klockan och in kommer de två cool lugna barnmorskorna.
JAG ville krystaaaaaa.

Jo menvisst jag var öppen fullt nu...vilket hade gått undan, medans Bm rotade i garderoben efter sin skyddsrock och Usk skrev i några papper ville jag trycka på för kung och fosterland.
ajabaja, inte trycka på utan instruktioner tyckte hon, men vad fan gör man när kroppen arbetar själv, det trycket kan man liksom inte hålla emot.

Vattnet gick spontant 23.15 och det var som att dra pluggen ur ett badkar, kändes som det forsade 20 liter vatten med en enorm sprängladdning.

Nuuuuu gjorde det jävulskt ont, kan förklara det som att dö fast utan att dö.
Det brändes och sved något sjuuuuukt mellan benen, och inte fick jag trycka på så han bara kom ut, jag skulle hålla emot krystandet, jag skulle andas igenom varenda värk utan att trycka på så han kom....lättare sagt än gjort men Heeeyyy jag fixade det och gjorde det verkligen. En sån oehörd smärta som inte går att förklara.

'Håll i ditt ben Emilie' var det enda jag hörde från Bm hela tiden, jag släppte benet och kramade sängen istället...'EMILIE håll i ditt ben'....men va FAN jag vill inte hålla i mitt jävla ben, skrek jag på henne, Alex fick hjälpa till att hålla upp benet men barnmorskan envisades med att jag skulle hålla där jag med, men för min del var det skönare att hålla tag varsin sida om madrassen och krama det hårdaste jag kunde, hade jag haft en diamant i handen hade jag krossat den, så hårt kramade jag. 

Men jag tog tag i mitt ben och tänkte för mig själv....'nu håller jag i benet så håll nu tyst' jag orkade verkligen inte diskutera med henne längre.

Det enda barnmorskan var bra på det var att vägleda mig igenom krystarbetet, hon sa precis hur jag skulle göra, även om det inte var det lättaste att flåsa och andas genom en krystvärk så fixade jag det, tänk er att hålla tillbaka något som vill ut med en enorm kraft och kroppen gör detta automatiskt och det enda ni får göra är att försöka hålla tillbaka.

Jag var livrädd för att möta det lillla knytet som bott i min mage i 41 veckor, nästan så att jag inte ville längre för jag var så himlans rädd...jag skakade i hela kroppen, ungefär som ett epilepsi anfall och kunde inte sluta, när Nheo kom ut efter fyra krystvärkar klockan 23.35 grät jag, oj vad jag grät och skakade....det var en sådan enorm lycka, både för att han var frisk och skrek och för att jag hade fixat detta, jag hade verkligen klarat av en förlossning till, och var så stolt och överlycklig.
Den känslan hoppas jag att jag för alltid får ha med mig, enormt häftig känsla och jag är jätte ledsen för att jag inte kände så där med Liam.

Nu var det dags för några stygn, 2 st lindriga. 
Bm tar bedövningspray på en liten servett och gnuggar bokstavligen den mellan benen på mig....jag skriker åt henne att det gör ont och ber henne ta sprayen och spraya direkt på istället.....'NÄ så gör inte jag, ska du ha bedövning så gör vi så här'. Bedövningen tog inte riktigt och jag kände när nålen kom....AJ

När dom lämnade rummet sa dom att de snart kommer in med brickan (mackor, kaffe, och cider)
Vi väntade i 2 timmar på denna brickan....in kom en kvinna som vi aldrig träffat innan och bad så mycket om ursäkt för att vi fått vänta.
Ser nu att i journalen har dom skrivit att fikan kom in till oss 01.00, men klockan var 02.00 när hon kom in med den.

Man kände sig lite bortglömd....

Aja....skit i det, jag var i sånt lyckorus att jag inte orkade bry mig om nått annat. Jag gick och lalade i min egen värld om att jag var grym !

10 februari
23.35
3070 g
51 cm

Helt perfekta lillla älskade Nheo.